Stadsprivilegier blev i Sverige, med hänsyn till handeln och andra näringar än jord- och bergsbruk, nödvändiga, för att ett samhälle (tätort) officiellt skulle kunna erkännas som stad. Att tilldela sådana privilegier har varit en regeringen förbehållen rätt; Per Brahe och Magnus Gabriel De la Gardie tillerkändes dock under sina levnader särskild befogenhet att inom sina grevskap anlägga städer. Skillnaderna mellan landskommuner blev dock med tiden mindre, och 1971 avskaffades begreppet stad och stadsprivilegier definitivt, genom en stor kommunallagsreform. Numera finns i Sverige inga städer - inte i juridisk mening.
I samband med privilegierna för en ny stad fick staden också vanligen till sin fortkomst av regeringen sig tilldelad donationsjord till större eller mindre omfång. Och genom kunglig försäkran 23 februari 1789 tillförsäkrades städerna att orubbade få behålla dessa donationer. Visserligen har sedermera städernas särskilda rättsordning i mycket inskränkts, deras företrädesrätt till näringsverksamhet till största delen avskaffats genom näringsfrihetens genomförande och deras borgares särskilda politiska betydelse som riksstånd bortfallit genom ståndsrepresentationens upphävande (1865). Men städerna skiljde sig dock även i fortsättningen i viktiga avseenden från landsbygden.
De hade egna förvaltningsorgan, magistrater, egen jurisdiktion, då de inte undantagsvis lydde under landsrätt, de utgjorde egna kommunala samfund, för vilka särskild lagstiftning gällde, de bildade också valkretsar för val av landstingsmän; för deras byggnads-, brand-, sundhets- och ordningsväsen gällde i allmänhet särskilda bestämmelser i de s.k. stadsstadgarna, i brandordning och stadsplan, liksom också i viss mån för deras handels- och näringsförhållanden. Städerna var pliktiga att själva bekosta sin särskilda jurisdiktion och administration med därtill hörande polisväsen.
Det som utmärkte en stad, till skillnad från köpingar och municipalsamhällen, var dess kommunala självständighet.
Landskommuner, köpingar och municipalsamhällen utgorde visserligen också fristående enheter, men hade samtidigt i vissa avseenden gemenskap med angränsande landsbyggd utanför dessa, t.ex. beträffande vägbyggnad och vägunderhåll. Sådant samarbete sköttes via speciella organisatoriska enheter som härad, väghållningsdistrikt o.s.v.
Staden å andra sidan, var i princip en sluten kommunal enhet avsedd att själv kunna tillgodose sina invånares alla kommunala behov utan annan kommuns medverkan. Stadsinvånarna var för sitt dagliga liv hänvisade uteslutande till sig själva. Detta uteslöt emellertid inte, att vissa städer genom lagstiftning kunde tvingas till samverkan med omgivande landsbyggd. Sådant samarbete organiserades inom det gemensamma landstinget. Stadens egenskap av sluten kommunal enhet visade sig även på så sätt, att varje stad, med samtycke av regeringen, tämligen fritt kunde reglera sitt förhållande till stadsinvånarna.
Bland städerna särskiljdes länge mellan stapelstäder och uppstäder. I äldre tider åtnjöt de förra monopol på rätten att idka handel med utlandet, och senare det företrädet, att fartyg, som till större eller mindre del var lastade med tullpliktiga varor, var skyldiga att i sådan stad inklarera och lossa lasten. Stapelstäderna var skyldiga att åt tullförvaltningen ställa tjänliga hus och lägenheter till förfogande samt att hålla sjömanshus. Stapelstadsrätt meddelades av regeringen. För städerna har också gällt bestämd klassifikation och nummerordning (de var indelade i överklass och fem andra klasser), som hade betydelse ej blott för deras rangordning, utan även för tillämpningen av vissa stadganden såväl i riksdagsordningen som i bevillningsförordningen. Den första dylika rangordningen för städerna gavs 1647, och den senaste klassifikationen skedde genom kunglig resolution 11 april 1853. Denna klassindelning blev senare betydelselös.
Däremot kunde, med avseende på städernas olika rättsliga ställning, skiljas mellan dels städer med och städer utan egen jurisdiktion, varvid de senare, som 1917 utgjorde 12, saknade egen rådhusrätt och lydde under vederbörande häradsrätt, dels städer under och städer utom landsting varvid i de senare, som 1917 utgjorde 5 (Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Gävle), stadsfullmäktige utövade landstingets funktioner, dels städer under och städer utom län, varvid de senare, vilka dock utgjordes av allenast en stad, Stockholm, ehuru det ifrågasattes att dit överföra även Göteborg, hade egen överståthållare i st.f. länets landshövding, dels slutligen större städer och mindre städer) varvid gränsen drogs vid 3 000 inv., i det att i stad med högre invånarantal stadsfullmäktige måste finnas, men i annan stad dessa kunde ersättas av allmänna rådstugan.
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904-1926.
Alingsås Arboga Arvika Askersund Avaskär Avesta Boden Bollnäs Borgholm Borlänge Borås Djursholm Eksjö Elleholm Enköping Eskilstuna Eslöv Fagersta Falkenberg Falköping Falsterbo Falun Filipstad Flen Gränna Gävle Göteborg Hagfors Halmstad Haparanda Hedemora Helsingborg Hjo Hudiksvall Huskvarna Härnösand Hässleholm Höganäs Jönköping Kalmar Karlshamn Karlskoga Karlskrona Karlstad Katrineholm Kiruna Kramfors Kristianopel Kristianstad Kristinehamn Kumla Kungsbacka Kungälv Köping Laholm Landskrona Lidingö Lidköping Lindesberg Linköping Ljungby Ludvika Luleå Lund Lycksele Lysekil Lödöse Malmö Mariefred Mariestad Marstrand Mjölby Motala Mölndal Nacka Nora Norrköping Norrtälje Nybro Nyköping Nynäshamn Nässjö Oskarshamn Oxelösund Piteå Ronneby Sala Sandviken Sigtuna Simrishamn Skanör Skara Skellefteå Skänninge Skövde Sollefteå Solna Stockholm Strängnäs Strömstad Sundbyberg Sundsvall Säffle Säter Sävsjö Söderhamn Söderköping Södertälje Sölvesborg Tidaholm Torshälla Tranås Trelleborg Trollhättan Trosa Uddevalla Ulricehamn Umeå Uppsala Vadstena Varberg Vaxholm Vetlanda Vimmerby Visby Vänersborg Värnamo Västervik Västerås Växjö Ystad Åhus Åmål Ängelholm Örebro Öregrund Örnsköldsvik Östersund Östhammar